torsdag (pure imagination)
jag träffade människan bakom rösten idag.
det tog inte många sekunder innan jag föll tillbaka.
föll tillbaka till gamla mönster.
ringde honom.
flera gånger.
väntade.
väntade länge.
han skulle ju dricka upp först.
när det passade så kom han.
jag såg inte ens honom först.
jag såg en människa som jag visste att han var med.
så fort han uppenbarade sig blev jag gråtfärdig.
sen dök hans mamma upp också.
då brast det.
jag grät.
mitt bland 14.000 människor stod jag och grät.
jag vet fortfarande inte varför.
jag hade väl någon fånig fantasi.
att det kanske skulle bli ett kärt återseende.
att vi båda skulle bli rörda av att se varandra igen.
att han skulle krama mig.
att han skulle säga att han saknat mig.
det blev knappt ett återseende.
han blev inte rörd av att se mig igen.
han kramade mig.
men inte en kram av saknad.
mer en kram av igenkännande.
fan vad det gör ont.
jag kan fortfarande och kommer nog aldrig förstå.
hur någon som utgör så stor del av ens liv inte känner samma sak.
jag skulle kunna gråta floder.
jag skulle kunna vara så jävla arg.
skulle kunna skriva dryga sms om hur han aldrig har brytt sig.
jag skulle kunna ignorera honom i veckor.
jag skulle kunna skriva ett bibellångt brev om hur mycket jag älskar honom.
om hur mycket han betytt för mig.
om hur mycket han lärt mig.
istället får jag sitta här och lyssnar på Hanna.
den melissahornlåt som är den enda som egentilgen gått ända in i hjärtat.
den skulle lika gärna kunna heta hans namn.
hon sjunger om hur ont det gör.
och du tog för stor del av hennes liv att hon inte kunde andas.
hon undrar vart du tog vägen.
det undrar jag också.
hon sjunger också att hon har gett upp.
det är något jag önskar att jag kunde.
det kanske är dags att låta insikten få ta plats.
så den kan få berätta vissa saker för mig.
så den kan klappa mig på axeln och säga rakt ut att jag kämpat på bra.
men att det däremot var mer eller mindre förgäves.
att det aldrig kommer bli som förrut.
och att det är bättre såhär.
det är bättre såhär.
han är inte bra för mig.
för känsliga lilla jag.
eller så är det honom det är fel på.
lite fifty-fifty kanske.
för det finns ingen som fått mig att känna mig så bortglömd som han.
ingen som fått mig att tvivla så mycket som han.
ingen som fått mig att gråta så att jag inte kunnat andas.
det fick han mig att göra.
melissa får avrunda.
jag gav upp för länge sen.
