.

påriktigt. det är tjugotre timmar och tjugofyra minuter kvar.
jag vet inte vad jag ska göra riktigt.
studenten har altid varit så avlägsen, och vissa stunder har det liksom kännts som om jag aldrig kommer att ta den.
men nu sitter jag här med mindre än ett dygn kvar tills jag springer ut, tills jag ser mitt namn på ett av alla plakat, tills jag åker på mitt flak, tills jag kommer hem, och alla människor är där för min skull. för att fira mig.
jag kommer ha min egen mössa på mig, och jag kommer att spendera dagen med människor som varit som en andra familj i tre år. och jag kommer gråta, och skratta och bli dränkt i öl, och kärlek.
jag tror aldrig att leendet kommer att lämna mitt ansikte under den dagen.
jag kände förrut att jag bävade för dagen, men nu kan jag ju inte göra annat än att se fram emot den.

och kanske bäva för dagen efter...